Och när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut, och allting är som förut

Så var det ju det här med självhat. Som alltid, alltid, alltid är det som drar ner mig till botten och gör mig illamående och som får mig att vilja slå sönder varenda centimeter av mig själv och fräta sönder mig själv inifrån och ut med starka kemikalier så att jag minsann sedan håller käften och lär mig min plats.
Där, här, instängd ensam. Ingen kontakt med omvärlden. Jag skäms över att ta plats och jag vill inte ta plats för jag är inte värd någon plats men ändå tar jag plats och jag finns och syns och hörs och jag hatar det. HATAR DET.
 
Jag hatar att jag stjäl andras tid. Andras plats. Andras syre. Andras ögon som kanske skymtar förbi mig och stannar ett slag innan de får kväljningar och måste titta bort.
Jag vill inte vara till besvär, men jag är det, för jag finns.
Och jag är inte värd någons tid. Och jag förstår inte varför jag kan få andras tid, för vad i hela världen kan de få ut av att spendera tid med mig? Ingenting än att det bara är slöseri med tid. Ett tidsfördriv?
Jag förstår inte och det gör mig galen och äcklad över att det måste ju vara så att jag på något vis tvingar människorna i mitt liv till att tro att de ska prata med mig och fyfan Emelie så jävla vidrig du är som kan göra så!
Jag vet inte vad jag gör eller hur jag gör det men något gör jag uppenbarligen som lurar andra att lägga tid på mig och jag skäms och har dåligt samvete för jag har inga rättigheter att få ha kontakt med andra människor.
Och det faktum att jag ändå har det får min insida att vrida sig av ångest, för jag vet hur fel det är och hur dåligt jag får andra att må.
Och jag skäms och jag vet inte vad jag ska ta mig till för det är klart jag önskar att jag kunde vara värd andras sällskap men jag är inte det och jag går under och jag vet inte hur man hanterar det här, det har jag aldrig gjort.

Förlåt.
Jag menade aldrig att ta plats. Förlåt.
Namn:

Bloggadress:

Kommentar:

Spara.
START.

Hej och välkommen till Depression Secrets. Bloggen reflekterar över mitt liv med schizofreni, flerpersonlighetsstörning, atelofobi, borderline, postraumatiskt stressyndrom samt kronisk depression.
Här skriver jag om strävan efter min drömvikt, matångest och mörkret som bor inom mig och hur jag hanterar att ständigt leva med Döden i tankarna.

För säkerhets skull gick jag tidigare under pseudonym, men efter snart tre år som inaktiv tänkte jag börja blogga här igen och som den jag är; 23åriga Eliana.

Vissa bilder kan vara triggande, så om du är känslig bör du inte besöka min blogg. En vänlig varning.