Svår melankoli

Ingen lust, ingen passion, ingen förväntan eller längtan eller exaltering. Allting är dött precis som en uttorkad ödemark som en gång varit en grönskande blomsteräng.

Jagar efter någonting som ger mig ork. Någonting som inte bara kommer för att sedan gå igen, utan någonting som faktiskt stannar kvar.
Jag pratar inte om en peppande kick runt morgonkvisten som ska göra att man håller igång under dagen fram tills det är dags att sova, för visst vore det jättebra om det endast vore en sådan trötthet jag hade, men det är sedan länge ett minne blott och om jag någonsin lyckas ta mig över tröskeln tillbaka dit så vore jag oerhört tacksam.

Dock är det inte såpass simpelt.
Nej, jag pratar om någonting som kan få mig att orka finnas under tiden jag faktiskt finns, orka existera tills jag dör, orka andas medan jag lever. Att orka tycka om saker, syssla med viktigheter såsom att städa, gå på möten och ringa vårdcentralen när jag behöver. Kunna pyssla med hemmet, orka gå utanför dörren, kunna se på film eller någon serie och att lyssna på musik.
Helt enkelt orka göra vardagliga saker, helt vanliga saker som alldeles för många tar för givet eftersom det går per automatik för de flesta.

Majoriteten utav människor tänker inte ens på sådana småsaker, de gör det naturligt.
De flesta människor är fungerande. Även de som mår otroligt dåligt kan oftast ha ork till mindre saker. För många år sedan kunde jag trots mitt dåliga mående ändå fungera på de flesta plan.
Jag kunde finna ro i mina intressen och jag hade aldrig några problem med att sköta om hemmet. Jag kunde utan ansträngning sitta vid datorn och lyssna på musik eller se på filmer jag tycker om.
Först när allt sådant var helt borta förstod jag hur viktigt det faktiskt är att ha småsaker i sitt liv. Jag skämdes över att jag tagit så mycket för givet och jag har sedan dess bett till varenda Gud, universum och högre väsen jag kan tänka mig om att få tillbaka det jag förlorat.

Men jag kan be i all oändlighet, önska till vartenda stjärnfall jag ser. Så länge jag är melankoliskt deprimerad kommer jag fortsatt befinna mig i detta icke-existensiella tillstånd där jag inte ens har ork att dämpa mina sorger med sprit och piller, slag eller skärsår.
Efter tolvslaget imorgon har jag haft denna djupa melankoli i 2 års tid.

Feels like I'm starting all over again // Running in circles

Jag försöker att göra saker hela tiden. Jag får glimtar utav mina intressen och blir så överlycklig att jag slänger mig efter dem ur ren desperation i hopp om att fånga dem så att de inte ska försvinna ifrån mig igen, men förgäves.
De varar bara i några få ögonblick, sedan blir jag tom igen och vips försvinner intressena ifrån mig än en gång.
Och jag faller tillbaka till det här och det är › tomt, mörkt och fruktansvärt hemskt.

Jag försöker verkligen hitta tillbaka till mig själv, till allt som jag en gång i tiden älskade att göra och syssla med och som jag vet att jag fortfarande gör, djupt begravet inuti under alla lager av total melankoli och att vara så nedstämd att det inte finns någon ork eller något engagemang till någonting alls.
Men det finns kvar där inom mig, jag kan bara inte nå dem.

Man får aldrig ge upp, vissa saker måste man helt enkelt kämpa för oavsett om det är ett hopplöst strävande efter någonting som kanske är borta för alltid.

 

LVM

 
Från och med nästa vecka måste jag lämna drogtester 3 gånger i veckan fram tills utredningen är klar.

Vad man än gör så kvävs man bara mer och mer. De stjäl ens tid, ens frihet och de enda medel man har för att klara sig tills nästa dag.

Vad är vitsen med allt?
Det finns absolut ingenting, inte en endaste anledning att fortsätta andas.
Problemet är bara att misslyckas jag än en gång så vaknar jag upp till att vara inlåst igen, fast under en lång, lång tid. Där skulle jag bli ännu mer nedbryten, må ännu sämre och slutligen dö oavsett.
Så frågan är väl i stort sett; go all in och slippa en plågsam fördröjning som ändå har samma slutresultat, eller dra ut på det för att få en liten längre tid att leva trots att det blir tusenfaltigt mer plågsamt?
Ärligt talat så... vet jag inte. Ovetskapen grundar sig i rädslan att misslyckas och hamna på alternativ nummer 2 av ren och skär otur.
Det är helt sjukt att det ska vara så svårt att ta sitt eget liv.

Ibland funderar jag på om jag inte är odödlig och att det är därför jag aldrig dör trots tretton år utav försök.
Upp