Jag får skylla mig själv. Det är mitt eget fel

 

 

Bryter ihop, gråter några sekunder, sansar mig, biter hårt i läppen och stänger av.
Men tankarna finns där hela tiden och det går inte att rymma ifrån sitt egna huvud. Så jag ser mig själv i spegeln och bryter ihop igen, gråter en kort stund och känner hur det rycker till i kroppen av ilska och självhat och mina knytnävar vill slå, slå, slå och krossa det där jävla äcklet som är jag. Och jag känner hur jag önskar att jag kunde få slippa andas och bara dö och jag tänker att det får väl fan finnas gränser på hurpass vidrig man får vara.

 Jag tänker att vad fan är det för fel på mig som aldrig lär mig? Varför ska jag alltid gå och inbilla mig att något bra skulle kunna hända mig när jag vet att det aldrig blir så, att det bara är falska förhoppningar.
Jag vet ju och jag vet ju och jag VET ju och varför insisterar jag då gång på gång på gång att ens våga tänka eller drömma om något annat? Varför kan jag aldrig få in det i skallen?

Jag är fullt medveten om att det aldrig kommer bli något utav mig och jag har hundra procent rätt och får bekräftat år efter år livet ut att jag är för äcklig och ful och sjuk i huvudet för andra människor att vilja vara i närheten av och jag vet ju för fan att det är så, så varför måste jag hela tiden gå runt och hoppas att det ska ändra sig? Det är ju inte andra människor det är fel på, det är mig. Det är jag som är felet, äcklet, idioten, aset.

Det är jag som är problemet.
Det är ju jag.
 
 

Osynkroniserad

Det blir väldigt korta inlägg nu ett tag. Jag kan inte få ner så mycket alls, men behöver ändå skriva något då och då.
 
 
 
 
 
 
 Jag vet inte vad det är, om det är själva ifrågasättandet med alla tusen miljarder "varför varför varför?" där aldrig ett endaste varför blir besvarat eller om det är hela processen att veta att jag är jag och att jag ständigt tar hundra steg bakåt för varje millimeter som går fram.
Det känns så otroligt meningslöst då, vetskapen om att jag aldrig kommer kunna lyckas. Och allra mest gör det så obeskrivligt ont att veta faktum, att jag aldrig någonsin kommer kunna sätta samma hyperaktiva elchocker utav exploderande tomtebloss och nyårsraketer i hjärtat på någon annan som jag själv upplever.
 

Liksom, hela Nationalencyklopedin står med fetstil att: här är Emelie och hon ska alltid vara ensam och torteras över att få vara i sitt egna huvud. Hennes familj blev först i linjen att överge och sedan släkten, och låt oss inte glömma vännerna! På kärleksfronten är hon bara så totalt körd eftersom hon är den mest absurda och motbjudande människan i världen och mer behöver vi inte berätta i fetstil för det summerar alltihop ganska bra.
 

Jag har tre vänner kvar, och dem älskar jag sådär sinnessjukt mycket att jag uppriktigt sagt får tårar i ögonen när jag tänker på vilka fantastiska människor de är, att unviersum kan ha skapat någonting så vackert som dessa personer.
Det som gör det oerhört svårt är bara att jag är så intensiv i allting och jag tror ärligt talat aldrig någon kunnat eller kommer uppskatta mig lika mycket tillbaka, oavsett relation.
Dem är norrsken och jag är avgaserna i den halvslaskiga snön som alla avskyr.
 
Jag önskar att avståndet till dessa fina varelser inte var så långt som det är, att vi kunnat ses oftare och inte alltid så planerat.
 

Jag är en fri själ som hålls fången utav en ondskefull hjärnverksamhet och jag hade någon gång velat visa andra att jag faktiskt är en fri själ men det blir sällan så.
Jag är alldeles för rädd att bli lämnad eller hånad att jag inte vågar göra någonting alls samtidigt som det jag väl gör blir fel oavsett.
Det är en osynkroniserad vals där ingen dansar i samma takt. En symfoniorkester som spelar ångest dygnet runt, året om.

Allt är så oerhört förvirrande och jag blir ännu mer galen av att aldrig få några svar.
Upp