Noctopíum

 
Trampa, traska, ta mig bort
Har inte sett men alla vet ändå
Samvetskvalbrigaden knäpper fingrarna
Mumlar om katakomberna i Paleozoikum

384 escapader, åsiktsmord och hjärnaborter
Gör mig illa, förena, kujonera inför Kallocain
Tackla mina plågor, bränn broarna till mörkret
Jag ber om syndernas förlåtelse igen

Baby jag är galen och du är krossat glas
Gnistrar, vacker, farligt
Akta kom inte nära jag kanske sprättar upp din hud
Som Edward Scissorhands en skräckblandad förtjusning
Mój najdroższy i taggtrådsvirade rosor

Jag är stormen i Bermuda, du är armadan, min kapten
Kanske sjunker jag när du tittar bort och drunkar i min ångest
Men du lovar väl att inte vara som Kain?

Här och där jag ser mig om
Visselvind och gatsten ett psykbryt härifrån
Ragnarök har viskat bakom molnen
Det är dags att ge sig av


 

Jag får skylla mig själv. Det är mitt eget fel

 

 

Bryter ihop, gråter några sekunder, sansar mig, biter hårt i läppen och stänger av.
Men tankarna finns där hela tiden och det går inte att rymma ifrån sitt egna huvud. Så jag ser mig själv i spegeln och bryter ihop igen, gråter en kort stund och känner hur det rycker till i kroppen av ilska och självhat och mina knytnävar vill slå, slå, slå och krossa det där jävla äcklet som är jag. Och jag känner hur jag önskar att jag kunde få slippa andas och bara dö och jag tänker att det får väl fan finnas gränser på hurpass vidrig man får vara.

 Jag tänker att vad fan är det för fel på mig som aldrig lär mig? Varför ska jag alltid gå och inbilla mig att något bra skulle kunna hända mig när jag vet att det aldrig blir så, att det bara är falska förhoppningar.
Jag vet ju och jag vet ju och jag VET ju och varför insisterar jag då gång på gång på gång att ens våga tänka eller drömma om något annat? Varför kan jag aldrig få in det i skallen?

Jag är fullt medveten om att det aldrig kommer bli något utav mig och jag har hundra procent rätt och får bekräftat år efter år livet ut att jag är för äcklig och ful och sjuk i huvudet för andra människor att vilja vara i närheten av och jag vet ju för fan att det är så, så varför måste jag hela tiden gå runt och hoppas att det ska ändra sig? Det är ju inte andra människor det är fel på, det är mig. Det är jag som är felet, äcklet, idioten, aset.

Det är jag som är problemet.
Det är ju jag.
 
 

Och det är då jag önskar att jag inte kunde hålla käften

Varför är det så svårt att säga allt det där som man egentligen vill säga? De där uttrycken, orden, meningarna, gesterna och samtalen som betyder allra mest, som man brinner upp inuti för att få ur sig men när man väl kommer till att öppna käften så kommer inget annat än någon snabb, halvspydig kommentar som kanske var något slags försök till att vara vitsig, lustig eller småkul men som inte låter annat än totalt värdelöst, vilket det också är.
Antar att, när man har alla ord så tydligt strukturerade inuti sitt huvud men dessvärre inte kan med att säga någonting utav det, så blir det väldigt krampaktigt och tafatt att få ur sig någonting överhuvudtaget. I stort sett så är det omöjligt och det kommer dessvärre inte så många ord ur mig alls och det jag väl säger är så meningslöst och obetydligt att jag lika gärna kunde varit tyst.

Jag avskyr detta. Att allt jag faktiskt vill säga och vill göra, är det jag inte gör. Jag kan inte, jag blir låst. Det är som om någon binder fast mig och tejpar för min mun med den starkaste silvertejp som finns.
Inuti är jag fullt medveten om precis allting jag vill, tycker, tänker, känner, men utsidan är raka motsatsen. Det totalkrockar och blir kaos.
Jag vet att det är en självförsvarsteknik, att alla år i livet där jag jobbat stenhårt på att just inte visa någonting alls utan byggt upp denna väldigt uttryckslösa och likgiltiga framförhållning i kroppsspråk och ansiktsuttryck beror på så mycket. Ja, på precis allting jag varit med om och upplevt sedan födseln egentligen.
Och nu är den här fasaden av likgilthet en del av mig oavsett hur mycket jag än önskar att jag själv kunde välja när den skulle vara framme. Men nej, nu är den överallt och hela tiden vilket sätter många käppar i hjulen för mig när jag väl behöver kunna vara mig själv, att vara den Emelie jag är och inte stänga inne henne.
 
Jag är så fruktansvärt rädd att det inte blir mer än såhär. Att this is it, här kommer hamsterhjulet bara snurra runt runt runt i samma spår, samma mönster utan att komma längre. Varken hit eller dit, vänster eller höger, bak eller fram. Och fast i det hjulet är jag; den lilla hamstern som drömmer stort och springer för glatta livet trots att jag vet att hjulet är ett hinder, att jag kommer ingenstans om jag inte kastar mig ur det och springer på egna ben igen. Men jag är rädd och feg och framförallt är jag svag.
 
 
Jag vill inte vara fast i hamsterhjulet, jag vill ta mig ut och se vart vägen kan leda utan alla gränser. Jag önskar att jag hade haft en gnutta självförtroende så att jag åtminstone kunde göra någonting överhuvudtaget. Men det kan jag inte. För jag är dum i huvudet och störd och jag kommer väl spendera resten av mitt liv i mitt hjul och i min bur och fortsätta missa varenda chans universum kan ge eftersom jag inte vågar ta några initiativ.
Mitt icke-existerande självförtroende förstör hela mitt liv.
Upp