Ni är som snöfall, stjärnklara nätter och blomstrande sommarängar. Jag är plogbilen, de heltäckande molnen och gifterna som dödar allt som grönskar.

Jag vill inte andas mer.
Jag är så fel man bara kan bli.
Ond. Jag är som Djävulen själv.

En dag sticker jag någonstans där ingen har en aning om vart fan jag tagit vägen. Bara lämnar allt och sen vet jag inte mer. Men man kan inte fly ifrån sig själv, och det är jag som är problemet.
Jag har flytt hela livet, antar att hoppet att jag en dag kan lyckas sitter så djupt inbäddat att jag försöker ändå.

Antingen flyr jag, eller så dör jag.
Eller både och, kanske. Två flugor i en smäll.

Jag vill bara väl men jag antar att onda människor aldrig kan göra väl hur hårt de än tror de försöker.

Förlåt. Förlåt för allt. Till så många.
Fan.

Noctopíum

 
Trampa, traska, ta mig bort
Har inte sett men alla vet ändå
Samvetskvalbrigaden knäpper fingrarna
Mumlar om katakomberna i Paleozoikum

384 escapader, åsiktsmord och hjärnaborter
Gör mig illa, förena, kujonera inför Kallocain
Tackla mina plågor, bränn broarna till mörkret
Jag ber om syndernas förlåtelse igen

Baby jag är galen och du är krossat glas
Gnistrar, vacker, farligt
Akta kom inte nära jag kanske sprättar upp din hud
Som Edward Scissorhands en skräckblandad förtjusning
Mój najdroższy i taggtrådsvirade rosor

Jag är stormen i Bermuda, du är armadan, min kapten
Kanske sjunker jag när du tittar bort och drunkar i min ångest
Men du lovar väl att inte vara som Kain?

Här och där jag ser mig om
Visselvind och gatsten ett psykbryt härifrån
Ragnarök har viskat bakom molnen
Det är dags att ge sig av


 
Upp