Ni är som snöfall, stjärnklara nätter och blomstrande sommarängar. Jag är plogbilen, de heltäckande molnen och gifterna som dödar allt som grönskar.

Jag vill inte andas mer.
Jag är så fel man bara kan bli.
Ond. Jag är som Djävulen själv.

En dag sticker jag någonstans där ingen har en aning om vart fan jag tagit vägen. Bara lämnar allt och sen vet jag inte mer. Men man kan inte fly ifrån sig själv, och det är jag som är problemet.
Jag har flytt hela livet, antar att hoppet att jag en dag kan lyckas sitter så djupt inbäddat att jag försöker ändå.

Antingen flyr jag, eller så dör jag.
Eller både och, kanske. Två flugor i en smäll.

Jag vill bara väl men jag antar att onda människor aldrig kan göra väl hur hårt de än tror de försöker.

Förlåt. Förlåt för allt. Till så många.
Fan.
Upp