Total kollaps inatt. Psykos, självskada och extrema självmordstankar.

Ringer en vän kl tre på natten helt hysterisk och ber om ursäkt att jag väcker henne och hon frågar vad som händer. Berättar att mitt huvud är något extremt konstigt jag aldrig varit med om, det är som att tusen TV-apparater står på samtidigt med olika kanaler och det är ljud ifrån alla håll och kanter och bilder och jag vet inte vilken bild som tillhör vilket ljud och allting bara snurrar och jag har ångest så jag går sönder.
Berättar att jag är jätterädd, för jag har aldrig haft lika mycket kaos av olika slag samtidigt och kroppen lyder mig inte och jag är helt borta i tankarna och vill dö.

Hon ber mig ringa psykakuten, vilket jag gör efter en stund. Kommer fram, en kvinna svarar och jag förklarar hysteriskt situationen och säger att jag vet inte vad jag ska göra, att jag är så förtvivlad och vill ta mitt liv.
Hon ber om personnummer, känner igen det antar jag, och med en kaxig attityd säger hon att jag får ta det med öppenvården imorgon, att mina problem inte är deras problem, för mina svårigheter är långvariga och inte akuta. Jag bryter ihop och skäller ut henne, säger att det visst är akut för det är ju här och nu jag vill dö!
Hon höjer rösten och ger inte med sig, förklarar ilsket att dem inte kan hjälpa mig ändå. Jag väser till svar att om du visste in sjukhushistoria skulle du aldrig säga så! Hon kallar det för ett hot och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ett hot? Jag försöker bara få henne att inse allvaret!
Än en gång säger hon, som vården alltid gör, att mina problem inte kan hjälpas och att jag får ringa öppenvården imorgon. Jag utbrister förtvivlat om hur fan jag ska klara av natten men hon bryr sig inte.
Jag väser åt henne att det inte är konstigt att så många tar sina liv om de blir nekade hjälp gång på gång och hon blir förbannad på mig.

Jag lägger på luren, ringer upp min vän igen eftersom hon ville veta hur det gått med samtalet. Berättar vad kvinnan sagt och min vän, som själv jobbat inom psykiatrin, blir helt ställd.
Jag förklarar för min vän att de gjort såhär i tre års tid, att jag inte får hjälp för varken öppenvården eller slutenvården anser att de kan hjälpa mig, att jag inte kommer att bli bättre och att inläggning bara gör att jag tar upp en sjukhusplats "som någon annan som kan bli hjälpt kan använda sig utav."
Hon vet inte vad hon ska säga, säger att det är helt absurt och att de inte har någon rätt att neka någon vård och särskilt inte i akuta situationer. Slutenvården är ju just till för när någon inte är kapabel till att låta bli att försöka ta sitt liv, oavsett om man aldrig kan bli hjälp i längden eller inte!

Efter ett tag somnar jag utav utmattning i min säng som är en enda stor blodpöl. Vaknar sent och är alldeles yr och bortdomnad i huvudet. Får tvätta bort blod ifrån hela badrummet, golv, lister, skåp och handfat och så hela sovrumsgolvet och sängen. Sedan känner jag mig svimfärdig och somnar om. Vaknar och tänker: "Varför blir det aldrig mer än såhär?"

Min tredje psykologkontakt sa en gång: "Dina problem är kroniska och väldigt svåra. Du kommer tyvärr alltid vara i samma tillstånd, eller förvärras med tiden. Jag beklagar att det är så, du är ju så ung."
Jag var nitton år då. I år fyller jag 23. Hur ska jag klara av livet när inte ens vården anser det vara lönt?