Här är min början, min nutid, min samtid och min sluttid

Jag lever någonstans mittemellan. Mellan total katastrof, förgörelse och undergång. Mellan försök att ta mig upp för att tafatt ramla ner igen.
Bland tankar om vad som är gott och ont för att ständigt komma fram till att det knappt finns något gott kvar i världen. Allt har tynat bort eller begravts under det stora snötäcket och kanske kommer fram igen till våren, men samtidigt betvivlar jag det, för det har gått många vintrar och många vårar och aldrig har det blivit något bra utav det, snarare tvärtom.

 

Det tycks vara så att ju längre man håller sig krampaktigt fast i att försöka och försöka och försöka för att aldrig vinna och aldrig lyckas med något, aldrig klara av det man vill eller kämpar för, aldrig bli någon, aldrig kunna vara någon att lita på så blir misslyckanden ännu fler och allt mer påtagliga.
Desto mer jag kämpar, desto mer förlorar jag. Jag förlorar detta ständiga krig, och jag vet varje gång att jag kommer förlora, att självhatet, osäkerheten, ångesten och allt annat kommer stå med flaggan högt i topp och trampa på mig med sina klumpiga men stadiga fötter.

De vet att de alltid kommer vinna, att de har övertaget. De vet vilket misslyckande jag är och gottar sig i hur jag är för envis för att ge upp men som ändå alltid gör det för att jag är väl medveten om att jag inte har en chans.

Jag har alltid varit svag, men de få gånger jag försöker vara stark blir jag bara aggressiv och våldsam.
Därför är det lättast att vara svag, göra som man blir tillsagd, endast prata när man blir tilltalad, aldrig säga ifrån. Om jag inte gör mig till den andra vill att jag ska vara så sårar man dem, dem man bryr sig om och de man inte bryr sig ett dugg om.
Hellre sälja sin själ än att orsaka tårar.
Ändå har jag orsakat många tårar, ändå har jag sårat. Jag klarar inte ens att göra det enda jag kan - vara till lags.

Funderar konstant tills hjärnan inte längre är funktionell, för vad är det jag då klarar av? Svaret är simpelt: Jag klarar inte av någonting. Jag är inte bra på någonting. Det finns alltid dem som är bättre, dem man måste jämföra sig med konstant, dem som man avundas för sina talanger. Det kommer alltid vara så att jag känner mig otillräcklig och korkad, dum i huvudet och vidrigt ful.
Jag är ett ingenting, luft. Men jag vet ju om att luften har mer värde än jag. Den har i alla fall ett syfte.

 

Så jag är fast här, någonstans mittemellan allt. Ena foten i total katastrof, andra foten vet jag inte riktigt vart jag ska ställa. Det verkar inte finnas någon ledig mark kvar. Så jag dras med i en virvelvind till total katastrof.
Jag har kämpat i så många år för förändring, men det går inte. Det är ingen idé att försöka när det aldrig kommer bli av. Man lär sig av sina misstag, säger dem. Jag är dock sån att oavsett hur många gånger jag gör något måste jag göra det om och om igen trots att det inte funkar, för jag vill att det ska funka, jag vill tro det.

Det blir en inbiten lögn som lurar omkring inuti hjärnan.
Jag är fast här, det finns ingen väg ut.

#1 - - Daniella 🌙:

kram kram kram.

#2 - - Daniella 🌙:

& din layout är fab som vanligt.

Svar: ♥♥♥
Emelie Angelstar

Upp