Varför är det så svårt att säga allt det där som man egentligen vill säga? De där uttrycken, orden, meningarna, gesterna och samtalen som betyder allra mest, som man brinner upp inuti för att få ur sig men när man väl kommer till att öppna käften så kommer inget annat än någon snabb, halvspydig kommentar som kanske var något slags försök till att vara vitsig, lustig eller småkul men som inte låter annat än totalt värdelöst, vilket det också är.
Antar att, när man har alla ord så tydligt strukturerade inuti sitt huvud men dessvärre inte kan med att säga någonting utav det, så blir det väldigt krampaktigt och tafatt att få ur sig någonting överhuvudtaget. I stort sett så är det omöjligt och det kommer dessvärre inte så många ord ur mig alls och det jag väl säger är så meningslöst och obetydligt att jag lika gärna kunde varit tyst.

Jag avskyr detta. Att allt jag faktiskt vill säga och vill göra, är det jag inte gör. Jag kan inte, jag blir låst. Det är som om någon binder fast mig och tejpar för min mun med den starkaste silvertejp som finns.
Inuti är jag fullt medveten om precis allting jag vill, tycker, tänker, känner, men utsidan är raka motsatsen. Det totalkrockar och blir kaos.
Jag vet att det är en självförsvarsteknik, att alla år i livet där jag jobbat stenhårt på att just inte visa någonting alls utan byggt upp denna väldigt uttryckslösa och likgiltiga framförhållning i kroppsspråk och ansiktsuttryck beror på så mycket. Ja, på precis allting jag varit med om och upplevt sedan födseln egentligen.
Och nu är den här fasaden av likgilthet en del av mig oavsett hur mycket jag än önskar att jag själv kunde välja när den skulle vara framme. Men nej, nu är den överallt och hela tiden vilket sätter många käppar i hjulen för mig när jag väl behöver kunna vara mig själv, att vara den Emelie jag är och inte stänga inne henne.

 

Jag är så fruktansvärt rädd att det inte blir mer än såhär. Att this is it, här kommer hamsterhjulet bara snurra runt runt runt i samma spår, samma mönster utan att komma längre. Varken hit eller dit, vänster eller höger, bak eller fram. Och fast i det hjulet är jag; den lilla hamstern som drömmer stort och springer för glatta livet trots att jag vet att hjulet är ett hinder, att jag kommer ingenstans om jag inte kastar mig ur det och springer på egna ben igen. Men jag är rädd och feg och framförallt är jag svag.

Jag vill inte vara fast i hamsterhjulet, jag vill ta mig ut och se vart vägen kan leda utan alla gränser. Jag önskar att jag hade haft en gnutta självförtroende så att jag åtminstone kunde göra någonting överhuvudtaget. Men det kan jag inte. För jag är dum i huvudet och störd och jag kommer väl spendera resten av mitt liv i mitt hjul och i min bur och fortsätta missa varenda chans universum kan ge eftersom jag inte vågar ta några initiativ.
Mitt icke-existerande självförtroende förstör hela mitt liv.