Jag får skylla mig själv. Det är mitt eget fel
Bryter ihop, gråter några sekunder, sansar mig, biter hårt i läppen och stänger av.
Men tankarna finns där hela tiden och det går inte att rymma ifrån sitt egna huvud. Så jag ser mig själv i spegeln och bryter ihop igen, gråter en kort stund och känner hur det rycker till i kroppen av ilska och självhat och mina knytnävar vill slå, slå, slå och krossa det där jävla äcklet som är jag. Och jag känner hur jag önskar att jag kunde få slippa andas och bara dö och jag tänker att det får väl fan finnas gränser på hurpass vidrig man får vara.
Jag tänker att vad fan är det för fel på mig som aldrig lär mig? Varför ska jag alltid gå och inbilla mig att något bra skulle kunna hända mig när jag vet att det aldrig blir så, att det bara är falska förhoppningar.
Jag vet ju och jag vet ju och jag VET ju och varför insisterar jag då gång på gång på gång att ens våga tänka eller drömma om något annat? Varför kan jag aldrig få in det i skallen?Jag är fullt medveten om att det aldrig kommer bli något utav mig och jag har hundra procent rätt och får bekräftat år efter år livet ut att jag är för äcklig och ful och sjuk i huvudet för andra människor att vilja vara i närheten av och jag vet ju för fan att det är så, så varför måste jag hela tiden gå runt och hoppas att det ska ändra sig? Det är ju inte andra människor det är fel på, det är mig. Det är jag som är felet, äcklet, idioten, aset.
Det är jag som är problemet.
Det är ju jag.
