Svår melankoli
Ingen lust, ingen passion, ingen förväntan eller längtan eller exaltering. Allting är dött precis som en uttorkad ödemark som en gång varit en grönskande blomsteräng.
Jagar efter någonting som ger mig ork. Någonting som inte bara kommer för att sedan gå igen, utan någonting som faktiskt stannar kvar.
Jag pratar inte om en peppande kick runt morgonkvisten som ska göra att man håller igång under dagen fram tills det är dags att sova, för visst vore det jättebra om det endast vore en sådan trötthet jag hade, men det är sedan länge ett minne blott och om jag någonsin lyckas ta mig över tröskeln tillbaka dit så vore jag oerhört tacksam.
Dock är det inte såpass simpelt.
Nej, jag pratar om någonting som kan få mig att orka finnas under tiden jag faktiskt finns, orka existera tills jag dör, orka andas medan jag lever. Att orka tycka om saker, syssla med viktigheter såsom att städa, gå på möten och ringa vårdcentralen när jag behöver. Kunna pyssla med hemmet, orka gå utanför dörren, kunna se på film eller någon serie och att lyssna på musik.
Helt enkelt orka göra vardagliga saker, helt vanliga saker som alldeles för många tar för givet eftersom det går per automatik för de flesta.
Majoriteten utav människor tänker inte ens på sådana småsaker, de gör det naturligt.
De flesta människor är fungerande. Även de som mår otroligt dåligt kan oftast ha ork till mindre saker. För många år sedan kunde jag trots mitt dåliga mående ändå fungera på de flesta plan.
Jag kunde finna ro i mina intressen och jag hade aldrig några problem med att sköta om hemmet. Jag kunde utan ansträngning sitta vid datorn och lyssna på musik eller se på filmer jag tycker om.
Först när allt sådant var helt borta förstod jag hur viktigt det faktiskt är att ha småsaker i sitt liv. Jag skämdes över att jag tagit så mycket för givet och jag har sedan dess bett till varenda Gud, universum och högre väsen jag kan tänka mig om att få tillbaka det jag förlorat.
Men jag kan be i all oändlighet, önska till vartenda stjärnfall jag ser. Så länge jag är melankoliskt deprimerad kommer jag fortsatt befinna mig i detta icke-existensiella tillstånd där jag inte ens har ork att dämpa mina sorger med sprit och piller, slag eller skärsår.
Efter tolvslaget imorgon har jag haft denna djupa melankoli i 2 års tid.
Jagar efter någonting som ger mig ork. Någonting som inte bara kommer för att sedan gå igen, utan någonting som faktiskt stannar kvar.
Jag pratar inte om en peppande kick runt morgonkvisten som ska göra att man håller igång under dagen fram tills det är dags att sova, för visst vore det jättebra om det endast vore en sådan trötthet jag hade, men det är sedan länge ett minne blott och om jag någonsin lyckas ta mig över tröskeln tillbaka dit så vore jag oerhört tacksam.
Dock är det inte såpass simpelt.
Nej, jag pratar om någonting som kan få mig att orka finnas under tiden jag faktiskt finns, orka existera tills jag dör, orka andas medan jag lever. Att orka tycka om saker, syssla med viktigheter såsom att städa, gå på möten och ringa vårdcentralen när jag behöver. Kunna pyssla med hemmet, orka gå utanför dörren, kunna se på film eller någon serie och att lyssna på musik.
Helt enkelt orka göra vardagliga saker, helt vanliga saker som alldeles för många tar för givet eftersom det går per automatik för de flesta.
Majoriteten utav människor tänker inte ens på sådana småsaker, de gör det naturligt.
De flesta människor är fungerande. Även de som mår otroligt dåligt kan oftast ha ork till mindre saker. För många år sedan kunde jag trots mitt dåliga mående ändå fungera på de flesta plan.
Jag kunde finna ro i mina intressen och jag hade aldrig några problem med att sköta om hemmet. Jag kunde utan ansträngning sitta vid datorn och lyssna på musik eller se på filmer jag tycker om.
Först när allt sådant var helt borta förstod jag hur viktigt det faktiskt är att ha småsaker i sitt liv. Jag skämdes över att jag tagit så mycket för givet och jag har sedan dess bett till varenda Gud, universum och högre väsen jag kan tänka mig om att få tillbaka det jag förlorat.
Men jag kan be i all oändlighet, önska till vartenda stjärnfall jag ser. Så länge jag är melankoliskt deprimerad kommer jag fortsatt befinna mig i detta icke-existensiella tillstånd där jag inte ens har ork att dämpa mina sorger med sprit och piller, slag eller skärsår.
Efter tolvslaget imorgon har jag haft denna djupa melankoli i 2 års tid.
