Jag undrar om du tänker på mig ibland. Om du någonsin saknar mig.
Jag undrar vad du tänker och känner ifall jag korsar dina tankar. Saknad? Antagligen inte. Ånger? Vem vet.


Livet är fult och hårt och skört och jag försöker, jag försöker verkligen att orka med det. Men jag har för mycket inom mig hela tiden, för mycket trauman, för många smärtsamma minnen, för mycket ånger och alldeles för mycket ångest.
Jag försöker få någon slags bekräftelse ifrån de som betyder allra mest, det har jag gjort hela livet. Men jag är livrädd för att om den kommer, så kommer den totalkrossa det lilla som finns kvar.

Jag är alltid rädd, så rädd för allt. Mest av allt är jag så rädd för att andra ser mig på samma sätt som jag ser mig själv och den rädslan är dygnet runt och det gnager, skaver, river och drar åt snaran så hårt att jag samtidigt som jag vill lossa på greppet önskar att den drog åt så hårt att jag inte kan få loss den och att det var jag som slapp ta mitt eget liv, att det var dem jag älskar allra mest. Den jag älskar allra mest.

Det är en bisarr känsla att ha, en sinnessjuk fantasi jag dessvärre haft i många år. Att om någon verkligen älskade mig på det renaste mest äkta sätt man kan älska någon - så är det den person jag önskar kunde avsluta det hela. Av barmhärtighet. Av förståelse. Nåd.
Och även om han ingen kommer älska mig så hade jag ändå önskat det. Att den sista jag ser är den människa som pumpar blod in i mitt hjärta, och att veta att nu kommer det aldrig mer behöva göra ont och att jag slipper vara den där haspen som förhindrar hans någons egen lycka och jag hade känt en sådan lättnad och det hade varit det allra bästa. Inte bara för mig, utan för varje människa i mitt liv.

Det är en tanke, en dagdröm. Ingenting som någonsin kommer att bli av och jag skulle heller aldrig ta upp det med någon eller framföra den önskan eller begära någonting sådant.
För den ultimata drömmen är givetvis ett lyckligt slut, ett slut som inte består utav en för tidig död utan en dröm där jag kan må bra och få uppleva annat än allt det som gör så ont. Att leva, att må bra, att vara älskad.
Det som skiljer drömmar ifrån verklighet är realism. Logik, sammanhang och reson.
Drömmar kan man alltid ha och det bör man alltid ha, men verkligheten finns där och den kan ingen undgå eller fly ifrån.

Jag antar att det är det som gör allra ondast. Att jag vet, att jag vet så väl. Och ingenting kan skära sönder mitt hjärta till trasiga slamsor mer än den vetskapen att verkligheten är precis raka motsatsen till det enda jag på riktigt någonsin önskat, det enda jag drömt om mer än någonting annat. Att det enda jag verkligen behöver är det jag aldrig kan få.

Det känns mer och mer som att det närmar sig, att det snart är dags att gå.
Mörkret är en mördare, och mörkret är det enda jag har och alltid haft. Jag hatar att det är så, men det var min medfödda roll, det förutbestämda manuskriptet jag försökt ändra gång på gång och skriva om, men när de högre makterna bestämt våra öden så har de bestämt sig. Vi kan ändra vissa saker, ta en högersväng istället för vänster, men vi kan inte ändra på ödet. Jag fick min roll precis som alla andra fått sin. Jag kan inte vinna detta krig eftersom det aldrig var meningen att jag skulle göra det.

Jag har kämpat, jag har kämpat så hårt och varje dag.
Jag har klöst ögonen ur Dödens väktare och jag har slängt mig framför Dödens fötter och gråtit och bönat och bett om befrielse. Jag har kämpat på bägge sidor, men ingen sida har segrat. Tiden var inte rätt.
Jag antar att ödet har en planerad tid för sådana saker. Allting är nog väldigt väl kalkulerat, utplanerat och följs till punkt och pricka. Men jag hoppas verkligen att tiden närmar sig. Jag har inga krafter kvar att strida i ett krig jag aldrig kan vinna, att svinga svärd emot ondskan tills armarna domnar bort men trots det fortsätta strida för hoppet att jag en dag ska segra.
Men det är förgäves. Det är meningslöst.

Jag är ledsen Emelie, men vi föddes till förlorare.