Mår illa av ångest. Är helt uppriven över mindre pengar och mer utgifter.
Min ekonomiska situation tar livet av mig, bokstavligen. Jag kommer få leva på kranvatten och cigaretter när pengarna kommer om 11 dagar. Det kommer inte finnas pengar till någonting förutom räkningar, torrfoder och strö till katterna. Ingen blötmat för dem fram tills pengarna i februari kommer. Och inga pengar till hushåll för min del, och absolut inga pengar till mat.
Ännu värre så finns det inga pengar till någonting som kan hålla mig uppe, som kan få mig att orka. Inte ens en enstaka flaska vodka.

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag snart kommer göra vad som helst för att få pengar.
Jag går under och jag gör det med stormkliv.

 

Det verkar som att ödet dränker allting denna gången också, precis som det gjort alla gånger innan dess.
Jag måste sluta hoppas på att det blir annorlunda för en gångs skull, att ödet kan sluta förstöra det lilla jag ser fram emot. För alltid, alltid, alltid, hela livet, så har ödet ständigt fuckat upp allting för mig och i slutänden står jag där med krossade drömmar eller en längtan som blev överkörd och förlorad.
Jag kan inte vinna detta liv.
Mitt liv är fast beslutet att jag aldrig kommer få uppleva någonting positivt och definitivt aldrig de saker som verkligen är viktiga för mig.

I den här farten och med ännu fler kedjor i knutar runt om mig och med den överväldigande känslan jag har inombords om att det här nog blir mitt allra sista år, så känns det verkligen som att jag inte kommer klara av att stå ut särskilt mycket längre. Och för första gången någonsin är det med en gnutta sorg jag känner det, för jag ville ändå kunna... träffa dem igen. En sista gång, åtminstone. För någon även en första.

Alla persienner är fördragna sedan länge, min scen är trasig och ridån kommer falla över mitt huvud och kväva mig en allra sista gång och jag kommer aldrig få sagt mina sista repliker eller visa mina starkaste känslor inför dem som betyder allra mest.
Det är det som gör allra ondast. Att jag vill berätta allt men jag kan inte för att jag är så jävla rädd för hur dem tar det.

Jag har aldrig tidigare mått lika dåligt som jag gjort de senaste åren
och nu drar livet åt snaran ordentligt kring min hals och syret räcker inte länge till.
Jag önskar bara det inte skulle bli såhär äckligt jävla skitsvårt när jag för en gångs skull önskar att det kunde vänta lite, lite till.