Från och med nästa vecka måste jag lämna drogtester 3 gånger i veckan fram tills utredningen är klar.

Vad man än gör så kvävs man bara mer och mer. De stjäl ens tid, ens frihet och de enda medel man har för att klara sig tills nästa dag.

Vad är vitsen med allt?
Det finns absolut ingenting, inte en endaste anledning att fortsätta andas.
Problemet är bara att misslyckas jag än en gång så vaknar jag upp till att vara inlåst igen, fast under en lång, lång tid. Där skulle jag bli ännu mer nedbryten, må ännu sämre och slutligen dö oavsett.
Så frågan är väl i stort sett; go all in och slippa en plågsam fördröjning som ändå har samma slutresultat, eller dra ut på det för att få en liten längre tid att leva trots att det blir tusenfaltigt mer plågsamt?
Det är helt sjukt att det ska vara så svårt att ta sitt eget liv.

Ibland funderar jag på om jag inte är odödlig och att det är därför jag aldrig dör trots tretton år utav försök.